Cobratelefon

Detta är min vän Hanna. Hon är en av de livligaste personerna jag känner och vi träffades första gången när vi gick på dagis. När vi lekte brukade vi sitta bakom dörrar och hitta på ramsor. När jag blev något år äldre bytte jag dagis och kontakten bröts mellan oss.

En dag, när Hanna och jag var ungefär tolv (kanske elva?) år gamla bestämde hon sig för att köpa sig ett par jeans. Hon och hennes familj begav sig till mina föräldrars jeansaffär. Mamma expierade henne och de kände igen varandra direkt. Det visade sig att Hanna, precis som jag, älskade hästar men hade dessvärre ingen egen. Mamma tyckte att det lät som en bra idé att hon skulle kvista över till mig en dag så kunde vi rida tillsammans. Hon nämde det för mig senare men det blev inte direkt något jag lade på minnet eftersom jag var en väldigt blyg flicka och hade inte modet nog att lyfta luren och slå in hennes nummer. Men det hade Hanna.

Så en dag ringde det hemma hos mig, och det var en sprudlande flicka i telefonen som undrade om vi kunde börja umgås igen. Eftersom vi inte hade pratat på flera år kände jag mig stel, men flickan snackade på om sina nya ridbyxor som tyvärr sitter lite konstigt. Och från den dagen skapade vi nya minnen tillsammans, hon och jag.
Men det är en annan historia.