Cobratelefon

  Nu har jag läst klart boken jag hittade i en avskild hylla på biblioteket, När löven faller av Nicci Gerrard.

Så fin!

"Det är en vanlig engelsk familj. Tre tonårsdöttrar, en varm och trygg mamma och en disträ och kärleksfull pappa som bor i ett gammalt hus med stror trädgård. Högljudda middagar, klädhögar överallt, disken i staplar i köket, gräsmattan täckt höstlöv i gyllene färger.
   Mellansystern Edie är 16 år och kär för första gången. Det är överväldigande, omstörtande och hon vet inte vad som pågår runt henne. Förrän en dag då livet förändras.

Tjugo år senare får Edie chansen att gå tillbaka och försöka förstå vad som hände; den där dagen då familjeidyllen krossades. Förstå vad hon bara anade och kanske lyckas frigöra sig från sin skuldbörda. För ingenting var som hon trodde."

Så stod det på baksidan av boken.

En av mina favoritsidor i boken, 227. Edie beskriver sin mor:

"Louise hade alltid varit mer reserverad. Hon älskade att bli beundrad och åtrådd, men fäste mycket stort avseende vid hur hon framstod i andras ögon. Hennes liv hade varit fullt av speglar. Edie mindes hur hon alltid brukade stanna i hallen på väg mot ytterdörren för att kontrollera sitt utseende; hur hon vred backspegeln så att hon kunde titta efter hur hon såg ut innan hon steg ur bilen eller hur hon gillande betraktade sin bild i skyltfönstren. Hon hade ett behov av att kontrollera sin bild som hon visade upp för omvärlden.
  I hennes skönhet fanns ett inslag av fruktan, tänkte Edie. Hon var alltid rädd för att förlora den, för att inte längre vara attraktiv. Kanske var det därför hon hade ett förhållande med en man som Roses far. Att vara åtrådd kan vara det mest förföriska av allting och väcker en till liv på nytt."