Cobratelefon

Idag bar jag mina rosörhängen. Ska börja göra fler, så kanske de kan säljas för en billig peng? Ni får höra av er om någon vecka om ni är intresserade i alla fall.

Annars har dagen varit jobbig. Varit trött, haft ett otroligt sockersug med mera. Orkar inte mer skola nu, det får banne mig vara klart snart. Alla andra klasser får skippa i de sista lektionerna och behöver inte göra så mycket. De lektionerna som jag har däremot, måste vi jobba hela tiden med meningslösa saker och en enda minut får icke gå till spillo, så om vi har fem minuter över på historian så kan vi lika gärna "läsa några sidor ur en bok som handlar om atombomberna i andra världskriget." Why me, god? WHY?

Sitter och lyssnar på Moneybrother. Gillade verkligen konserten han gjorde i november i Skövde förra året, den på Siesta var inte dum den heller. Älskar varje album han gjort, men To die alone slår nog allt. Texterna är mer ledsna där, låtarna är liksom invirade i ett litet tunt täcke gjort av ångest blandat med energi vilket gör att mitt hjärta smälter. Sorg med drag helt enkelt, eller vad man nu ska säga om det. Fast what the hack, Blood Panic är grymt det med.

När man ska välja ut sin favoritlåt låter det ju alltid bäst att nämna någon som inte fått så mycket uppmärksamhet, en som inte har spelats på Mtv 1456 gånger, det visar att man är ett "äkta fan", eller?

Nej, jag håller fast vid mitt beslut. Blow him back into my arms är underbar. Läs bara texten, lyssna på känslan i hans röst, så fint. Vackert Anders. Det låter ytterst fånigt men jag är stolt över att ha tagit i hand med honom. Jag var smått full, patetisk men glad. Alla stod redan i Valhall (konsertplejs) vid scenen, knappt en själ syntes till vid väskinlämningen. Utom jag och några vänner till. När jag står där och väntar på att de andra ska hänga in jackorna ser jag honom susa förbi. Han ställer sig vid bordet där de säljer tröjor och börjar snacka med en försäljare där.

Jag tänkte: "Fuck it, jag vill vill vill"
Så jag tog åtta fumliga steg fram till det smala ihopfällbara trädbordet som var packat med tröjor och cdskivor och svalde hårt.
"Anders?"
"Ja?"
"Skulle jag kunna...få ta i hand med dig?"

Han tar sin halvätna banan med vänstra handen och sträcker fram den högra med ett litet leende.
Shet, vad fan ska jag säga nu?
"Hmm.. eeh... tack så mycket", säger jag, släpper hans hand och vinglar iväg.

It keeps happening to me, all the time
Without thinking lord, I just find
Myself talking to you, like I've always done
Back to be alone